Gårdsby Säteri historia del 3, 1848-1933
Publicerat av poul den 30 juli 2007 19:07
Del 3: Gårdsby Säteri 1848 - 1933
Denna del är sammanställd av Kurt Gowenius, som tillträdde som ägare av Gårdsby Säteri 1935.
(Artikeln är på flera sidor - i webbversionen finns bläddring mellan sidorna nederst på sidan.)
Del 3: Gårdsby Säteri 1848 - 1933
- Hamilton tog köpte Gårdsby 1848
- Baron Ramel ärvde genom hustrun Gårdsby
- 1867 under våren tillträdde Bröderna Dahl, Gårdsby
- 1879 såldes Gårdsby på auktion
- Med Schander sköttes gården på bästa sätt
- 1901 blev Johannes Nilsson ny ägare
- Ny auktion efter konkurs
Bilderna i denna artikel är kopierade av Knut Svensson från glasplåtar i Smålands museum.
Hamilton tog köpte Gårdsby 1848
1848 köpte Hamilton alltså Gårdsby mot att han som likvid övertog ansvaret för alla skulder, som vilade på fastigheten. Året därpå avbetalade han 10.000 Rdl på lånet hos Lantbruksakademien och samtidigt återställde han den borgen, som Johan hade tecknat för sin bror Fredrik.
Gårdsby säteri längre fram, 1920, inför ett silverbröllpsfirande (Johannes och Anna Nilsson, senare ägare).
Hamilton tillsatte en inspektor från Skåne att sköta lantbruket, samt hyrde ut Corp des Logíet till Friherren m.m. Major Germund Abraham Falkengren, som år 1850 drog in där med syster, betjänt och 4 st »pigor». Hamilton var dock ej nöjd med sin skånska inspektor. Några år senare tillsatte han platsen med en smålänning. Det synes ha varit en mycket duktig karl, som uppodlade mycken mark, bl. a. Västra Träda, som redan då fick sin nuvarande form. Därtill odlade han upp hagen söder om Västra Träda, vilken senare under Dahls tid blev på nytt skogbevuxen. Han ivrade mycket för potatisodlingen samt cirkulationsjordbruket. l en skrivelse till Hushållningssällskapet meddelar han (Pettersson) följande:
»Vid Gårdsby egendom, där jag är förvaltare, har jag genom exempel försökt väcka intresse för odlingens befrämjande och binäringars betydelse, som kunna vara till nytta för lantmannen, men tyvärr omfattas de ej alltid av lantmannen med särskild förståelse.
Man får väl ursäkta den obildade lantmannen om han gör den invändningen, vad odlingen beträffar, att man ej bör odla mer än man kan gödsla. På Gårdsby har jag under åren odlat nära 100 tunnland uppmark, och har jag detta år sått 30 tunl med höstråg.
Ett av gråsten murat mejeri, 40 alnar långt och 20 alnar brett, nu i komplett skick färdigt, är under förliden sommar uppfört. Ändamålet är, att då byggnaden så kollosalt tilltagits, att nu och för framtiden bereda socknens inbyggare tillfälle att därstädes kunna få avsättning för sin mjölk. Egendomens skogar äro förliden sommar till trakthuggning indelad på en omloppstid av 120 år med en årlig avverkning av 244.900 kbft»
Det är första gången det talas om skog på Gårdsby. År 1860 hade verkligen en skogvaktare Bengt Dahl inflyttat till Gårdsby. Vilka beräkningsgrunder som använts för det årliga uttaget är oförståeligt. Det skulle efter nutidens uppfattning innebära en tillväxt av 6.000 m3sk pr år, vilket skulle inneburit ett absolut fullslutet bestånd. Det står i bjärt kontrast till Landshövdingens rapport 30 år tidigare, där han säger
»Frånsett Uppvidinge Härad består länets skogar av dåliga ungskogar och buskar. Om ej snara åtgärder vidtages torde länet snart vara skoglöst).
Så sent som 1850 säger han »Skogen vårdas ej bättre än förut. Vacker skog är sällsynt. Om ej snart en bättre anda inträder, torde den tid e] vara långt avlägsen, att det fordom så skogrika Kronobergs län lider brist på skog.»
För Gårdsbys del innebar denna skogindelning, att man insåg skogens värde och tänkte på att utnyttja den ekonomiskt. Landshövdingens rapporter var säkert starkt överdrivna. Man tillägger också, att bruksägarna vårdar sina skogar bäst och att på Telestad och Bergkvara har frösådd förekommit.
För att förbättra skogshushållningen hade Hushållningssällskapet redan 1843 anställt en jägmästare »med skyldighet att biträda då så påkallas). Denna redogör i sin rapport, att skogsförsäljning förekommer i vissa delar av länet och »är för allmogen en ej obetydlig inkomst ehuru det allmänna svedjandet gör stora förödelser. Försäljning av virke sker till sjöstäderna, varifrån export sker till utlandet» Skvaltsågar finnes här och var och 1870 uppskattar han sågarnas antal i länet till 244 mindre och 43 större. De små var säkerligen bara husbehovssågar, men bland de större fanns även sådana som drevs med lokomobiler. Från Asa omtalas en sådan såg, som sände virke på export. Även försågningen på Gårdsby skedde 1870 med lokomobil drivet sågverk.
Hovmarskalken Greve Gustaf Hamilton hade 4 döttrar och den yngsta av dessa firade på Barsebäck år 1835 sitt bröllop med Baron Sten Malte Ramel på Widerup i Skåne.
Baron Ramel ärvde genom hustrun Gårdsby
1860 ärvde Baron Ramel, Gårdsby genom sin hustru Wiveka Hamilton och under hans korta tid som ägare skedde en viss upprustning på Gårdsby. Han bodde kvar på sitt stamgods Widerup men var flera gånger på besök här uppe. När lnspektor Pettersson slutade flyttade han med hela sin familj hit upp och var skriven i Gårdsby under tiden 16 november 1964 - 21 december 1965, varefter han återvände till Viderup. Ramel synes ha varit en duktig jordbrukare, med verkligt intresse för sina egendomar. Hans första åtgärd var att begära laga skifte, vilket genomfördes redan 1861. Kyrkans och Gårdsby markområden var blandade med varandra i det Kyrkan ägde 4 skiften och Gårdsby 3 skiften.
Kyrkan tillhörde:
1 Bolet med Klockarhagen och Trollebacke
2 Stora och Lilla Ulvafall
3 Lille Såg med hagar
4 Hinsjöhult
Gårdsby tillhörde:
all mark norr om Vikensved inom de gränser som Storskiftet fastställt, frånsett det som tillhörde kyrkan.
Detta laga skifte genomfördes med en noggrannhet som för oss är närmast ofattbar. Varje liten del av åkern värdesattes genom att mäta myllans djup och den beräknade avkastningen, gräset på dikesrenarna uppskattades för sig och större stenar och berg mättes upp. Sålunda upptog södra åkerskiftet på Västra Träda (10 tnl) 21 olika värderingar och berg och sten mättes upp till 4,2 m2.
Skogsmarkens värde uppskattades efter något mera summariska principer, dock att varje kärrlägg, backsluttning, skärvmark och sidlagg åsattes ett särskilt nyttovärde och då särskilt med hänsyn till mulbetet. l allt utfördes 3012 olika provtagningar och värderingar på hela skiftet. Någon hänsyn till den växande skogen togs ej utan den blev föremål för en extra taxering.
Gårdsby och kyrkans marker sträckte sig ända ner till Hemmesjö socken. Avsikten med skiftet var att genom ägoutbyte sammanföra kyrkans ägofigurer på en plats med Hínsjöhult, som kyrkan redan tidigare ägde, som centralpunkt. Sålunda tillfördes kyrkan från Gårdsby torpen Aspbråten, Siltorpet, Tussudden, Lilla Hultet samt delar av Pyttehage och Flomshagen även som skogsmarkerna mellan Lövsjön och Stensjön samt Stommanäset. l allt ca 190 har.
Gårdsby tillfördes Bolet vid kyrkan, Klockargärdet, Trolleback, Södra Hage kallad Törnströms hage, Tranemyraskogen samt L:e Sågs åkrar och ängar. Den areal kyrkan fick avstå till Gårdsby omfattade 17 har åker, 25 har äng samt 120 har skogsmark – i allt 162 har. Gränsen mellan de båda ägofigurerna drogs över Stommanäset som en rak linje mellan Víkasjön och Stensjön.
Efter gränsdragningen skulle Gårdsby inkl. Sporryd men utan Haketorpsgårdarna omfatta 1.47 9 har. Utom land avträdelsen skulle Gårdsby under en tid av 3 år uppodla 17 revfar och 60 stänger (1,4 har) på torpet Tussudden, betala 211 riksdaler och 60 öre Riksmynt samt avlämna 14 tunnor spannmål och 420 lispund Halm. Även växande skog taxerades, men då denna den tiden hade föga värde räknades endast de stora träden och allt övrigt blev endast föremål för en uppskattning. Då det på de marker Gårdsby fick avlämna till Stommahemmanet var mera skog än det kyrkan lämnade till Gårdsby, måste en utjämning ske, varvid Gårdsby fick rätt att på Stommahemmanet hugga vissa kvantiteter skog. Virkesförrådet på det nya Gårdsby hade rätt att hugga på Stommahemmanet under en tid av 10 år:
• Timmer 2.550 st 641 st
• 10 timmerträd 1.051 st
• 12 » 578 st
• 18 » 79 st 58 st
• 24 » 12 st 39 st
• Ekar 32 st
• Björk 33 st 26 st
Virkesförrådet på det nya Gårdsby hade rätt att hugga:
• stommahemmanet under en tid av 10 år
• Staver 8.000 st 1.300 st
• Gärdsel 6.000 st 1.000 st
• Bokved 46 famnar 55 famnar
• Björkved 248 » 943 »
• Barrved 1.224 »
• Kärrvar löv 12.480 st 46.580 kärvar löv
Denna taxering visar ej endast vilken ringa betydelse de fäste sig vid den växande skogen, medan däremot lövtäckten var en stor inkomstkälla. Den säger också mycket om djurens foderhållning så sent som 1861.
Genom den nya Häradsvägen vid Ulvafall, som byggdes 1849 hade åtkomligheten av skogsmarken åtskilligt förbättrats. Några år senare byggdes och rätades även Lugna vägen.
En olöst fråga är, vilken som byggde den raka vägen från Herrgården till smedjan. Enligt 1797 års karta går den i en stor sväng över Dusagårds trädan. På 1861 års karta är den nya sträckningen inritad. Det måste alltså ha skett under Rappes eller Hamiltons tid, ty under interimstiden med borgensmännen skedde ingenting och i början av 1800-talet var en sådan väg en privat anläggning. Om man beaktar Rappes intresse att göra Gårdsby till en mönstergård, måste man nog tillskriva honom äran. I norr gränsar Gårdsby till Haketorps by, som bestod av 6 st gårdar. Redan på 1670 talet hade Assessor Jonas Bure inköpt Haketorp Vestergård och något senare hade också Haketorp Östergård förvärvats till Gårdsby, enär 1861 års skifteshandlingar anger att den tillhörde Säteriet. Ramel inköpte den återstående Vestergården för 6.666 :67 Rdl.
Ramel hade en mycket duglig inspektor
Samtliga gårdar var år 1866 utarrenderade, men Ramel hade planer på att lägga dem alla under Gårdsby rättarlag. Den nyodling som förutsatte en sådan plan hade han sannolikt ej påbörjat. Däremot fick Kyrkträdan och Dusagården sin nuvarande form samt nyodlades hela Västra Träda samt en del av hagen intill Marieborg. När lnsp Pettersson i sin rapport till Hushållningssällskapet meddelade att han odlat 100 tunnland innebar det säkert en betydande överdrift en när Ramel lämnade gården var ca 150 tunnland fastmarksjord under plog, medan Rappe lämnade efter sig ca 135 tunnland, varvid dock är möjligt att han inräknat mossjord i denna areal. Rappe däremot hade odlat mycket, ty när han övertog gården lär ej mer än 35 tunnland legat under plog på fastmarksjord. En förklaring till lnsp Petterssons rapport är att han i denna rapport inräknat 5 tunnland (Hemligheten) söder om V. Träda, vilken mark sedermera överfördes till Skog, samt 19 tunnland Petersborgsmarkena, vilka bebyggdes med torpen Petersborg och Marieborg. Även av denna överfördes en del till betesmark. Då V. Träda i sig själv är 23 tunnland, år odlingen på detta område 51 tunnland.
Även beträffande byggnadsbeståndet skedde en viss upprustning under Ramels tid. För att få någon uppfattning om vilka förändringar som där skett från Rappes tid till Ramels tid ha vi endast kartorna av 1797 och 1861 att gå efter. Man frågar sig givetvis var linberedningsinstitutet var beläget. Det återfins ej på någon av kartorna. Det måste ha varit en relativt stor byggnad, eftersom undervisningssalen var föreslagen till Gudstjänstlokal under den tid den nya kyrkan byggdes 1832. Det skulle också finnas lokaler för ett 20-tal elever samt köksavdelning, bostad för Dejerskan m.m. Möjligt är nog, att den legat där Mejeribyggnaden nu är belägen, men att den revs när Mejeriet byggdes 1860-61. l besiktnings instrumentet för byggnaderna vid laga skiftet beskrivas byggnaderna var för sig.
Mangårdsbyggnaden, Trädgårdsflygeln samt Dusagården var oförändrad sedan Rappes tid. De voro rödmålade och försedda med bredtak, utom Dusagården, som var täckt med torv. På båda sidor om allén låg de ekonomibyggnader Rappe byggt. På västra sidan ladugård, oxhus och fårstall - på östra sidan stall och logar - båda försedda med stuktak. En bit därifrån låg en drängstuga försedd med torvtak samt ett 30 m. långt svinhus försett med brädtak. Mitt emot kvarnen på västra sidan av kanalen synes två byggnader av vilka den ena beskrives som ett »magasin av trä, inrett på nedre botten till sovel- och brännvinsbodar, samt de båda övre våningarna till rum för spann mål». Dessa magasin revs 1983. Den andra byggnaden, som ligger alldeles intill står ej angivet vad det kan vara, men gissningsvis kan antagas att det var det gamla bränneriet, som redan Rappe talade om, och det var i ett så förfallet tillstånd, att det ej togs upp i beskrivningen. lntill denna låg två i jorden nedgrävda källare, av vilka den ena ännu i denna dag kallas för vinkällaren. Sluttningen nedanför huset kallas i Laga Skifte beskrivningen för »undfall vid Bränneriebacken). Dessa båda byggnader revs under Ramels tid och byggdes där ett sädesmagasin med två bottnar och under detta låg en potatiskällare. På en trappa står årtalet »Anno 1861».
1866 byggdes också intill mejeriet, ett hus av sten innehållande snickeriverkstad, höns och brygghus, med en överbyggnad av trä, innehållande två boningsrum. Detta hus revs 1963 och ersattes med garage för de anställda. Sannolikt byggdes också sädeslogen vid kanalen under Ramels tid Tröskverket drevs där av vattenhjulet vid kvarnen medels en lång wire. Annat belägg för att den byggdes då finns ej, mer än att
1:a) När den odlade arealen ökats så mycket, som den gjort under Ramels tid måste den gamla logen, som byggdes på början av 1800-talet, varit alldeles för liten
2:a) När Dahl byggde upp det nya ladugårdskomplexet, flyttades tröskverket till den nya sädeslogen och drevs där med hästvandring och pågick tröskningen där ända till 1910.
Vid den då nya Lenhovdavägen byggdes också tre stycken torp som fick namn efter Ramels söner - Gustafsberg, Ovestorp samt Hanstorp. Det berättas att planer förelåg att odla upp den delen av Klockarhagen. Planer, som dock inte fullföljdes.
Det föreligger inga bevis på, att Ramel skulle ha utnyttjat skogen ekonomiskt mer än att han byggt en såg, som drevs med vattenkraft vid Sporryd. I landshövdingens årsberättelse 1865 läser man:
»Egaren av Gårdsby, Baron Ramel har utmärkt sig för stora odlingsföretag och byggnationer. Särskilt vad byggnaderna angår må nämnas att på Gårdsby Säteri underlydande Sporryd är av Baron Ramel anlagd en väl ordnad cirkelsåg för tillverkning av takspån, vilken såg bedrivs med vattenkraft och påstås kunna avverka 1 million takspån pr år, varmed ortens och en betydlig del av Skånes behov av denna produkt är tillfredställda».
Landshövdingens uttalande är verkligen optimistiskt. En million spån räcker långt och vattenkraften, som skulle driva ej bara denna såg utan även en kvarn, kan ej ha räckt mycket mer än under vårfloden. För att öka tillflödet hade det visserligen grävts en kanal från Vikasjön, men denna fungerade huvudsakligen endast under vårfloden.
Av vilken anledning Ramel år 1867 sålde Gårdsby Till bröderna Dahl är okänt. Han hade redan 1862 inbetalat 23.333 Riksdaler till Lantbruksakademien, utgörande återstoden av det lån Rappe erhållit år 1812. På Gårdsby fanns vid försäljningen endast en inteckning på 2.700 Rdl. Slutet på 60-talet var dåliga tider för Iantbruk och var det kanske behov av pengar som förorsakade försäljningen?
1867 under våren tillträdde Bröderna Dahl, Gårdsby
Taxeringsvärdet var då 116.250 kr och försäljningssumman torde varit 150.000 kr, eftersom L. M. Dahl året därpå utlöste sin broder med 75.000 kr.
Vem var då denna Lars Matheus Dahl. Han var född i Lund 1821. Gift med Amanda Theresia Frick från Barkåkra. Han hade tidigare arrenderat godset Öhrsholm, men detta hade lett till konkurs. Lars Dahl ägde vidare i kompanjonskap med andra Linnebjörka Herrgård i Dädesjö åren 1872 - 74, samt tillsammans med samma kompanjon Enghults Herrgård liksom Klavreström i Nottebäck socken åren 1873 - 79 och var ensam ägare åren 1879 - 80. Dessutom lär han ha ägt en gård i Trekanten i Kalmar län samt även ett gods i Finland.
Ur Postm. Knut Svenssons anteckningar återger jag följande: »Familjen Dahl hade en betjänt samt fyra till fem pigor i huset. Enligt muntlig tradition samt P. G. Wejdes anteckningar i Lunds universitets bibliotek var familjen mycket pretention och levde mycket högt med stort umgänge och många fester. Lars Dahl åkte alltid efter fyrspann med stålgråa hästar och hade lakej i livré. Frun hade egen vagn och eget fyrspann, när hon bl.a. åkte till Växjö för att handla. På Gårdsby hade Lars Dahl betjänt, som åt sin herre, med en djup bugning, på en silverbricka framlämnade besökandes visitkort. Vid besök i Växjö var Lars Dahl ofta klädd i en då modern slängkappa, som han genom en väl beräknad axelrörelse fick att falla, men som i fallet behändigt uppfångades av den bakom honom gående betjänten. Betjänten var speciellt tränad för sådana trick. Det gick så småningom utför för Lars Dahl, men skenet höll han uppe i det sista. Han gjorde en resa till Ryssland och efter denna fick han öknamnet Dalskojsky, som syftade på hans spekulationer och jobberien»
Lars Dahl måste ha varit en färgstark personlighet och det är märkligt att så litet om honom har behållits i folkmun. Efter sin konkurs måste han plötsligt ha fått gott om pengar och sådant brukar alltid sätta spår i folkets fantasi, men alla man frågar svarar bara »Det var före min tid». Dahls spekulationer med gårdar, på vilka han skalade av skogen är omvittnad. Han var en skogsjobbare av rätt stora mått - men lika fort han fick pengarna - lika fort försvann de.
Lars Dahl 1870, ägare till Gårdsby Säteri 1867-1879
Dahl ville leva flott och han ville bli respekterad. Det var ej förenligt med en herrgård, att gästerna skulle passera över log- och ladugårdsbacken för att komma fram till stora huset. Hans första åtgärder var att bygga ett helt nytt ekonomihus komplex och förlägga det en bit vid sidan, där det nu ligger, samt att riva de gamla ekonomihusen från Rappes tid. Han stakade ut nya gränser för parken och planterade en hel del träd. Han ersatte det gamla sticketaket på stora huset med ett plåttak, vilket var mer förenligt med en herrgårds utseende.
Kanske var Dahls ekipage mer berömda än Dahl själv. Vid högtidliga tillfällen och kungligt besök måste stadens fäder bekväma sig att be att få låna Dahls fyrspann. När Kristina Nilsson efter sitt genombrott i Paris, för första gången besökte Växjö ställde han sitt sexspann till hennes förfogande. Sexspannet bestod av hans 4 stålgråa paradhästar samt två stycken av fruns bruna fyrspann.
Dahl började genast bygga den stora ladugårdsbyggnaden
De nya husen, som Dahl byggde var ett för den tiden relativt modernt - i fyrkant byggt ekonomi komplex. Med hänsyn till de stora förändringar husen genomgått 100 år senare, kan en beskrivning kanske vara önskvärd.
Södra sidan: Koladugården 60 m lång (fähuset 18 x 48 m), försedd med två foderbord med plats för 56 kor, 60 st uppbundna ungdjur samt 4 stora boxar. Östra sidan: Plats för kalvar liksom rum för ryktaren. Där var också plats för vattencisternen, dit vattnet drevs upp med en hydraulisk vädur från kanalen.
- En genomgång till innergården.
- Därefter oxhus med plats för 16 par oxar.
Norra sidan: Stall för vagnshästar och arbetshästar, selkammare och vagnbodar.
Västra sidan: Loge med vandringshus och tröskverk.
En 185 meter lång körbana går genom hela bygget.
Tydligen var denna byggnad nästan färdig redan hösten 1868 enär i september det året det hölls lantbruksmöte på Gårdsby.
I hushållningssällskapets handlingar kan man läsa »Närvarande vid lantbruksmötet var Charge däffaire Cavallius, förvaltningsutskottet, hushållningssällskapets ledamöter samt en stor menighet. I särskilda lokaler var utställning av hornboskap, hästar, får, svin, redskap, slöjd och ladugårds produkter. Det anställdes också plöjningstävlan, även som förekom diskussion om framställda lantbruksfrågor. Priser utdelades för 5 st tjurar, 4 st hästar, 6 st kor m.m.
»Mötet var med stor omsorg ordnad och bör särskilt med utmärkelse omnämnas Patron L. M. Dahl, som i och för mötet gjort betydande uppoffringar och också ställt priser till förfogande, som ej obetydligt stärkt lantbruksmötets kassa»
Det är väl ej tvivel underkastat att dessa »nya lokaler» delvis var de nybyggda ekonomibyggnaderna.
Utöver detta hus byggde Dahl också tegelmagasinet i tre våningar.
1850 - 60 talet var genombrottet för sågverksindustrin i Sverige. Då började våra skogar i Norrland att exploateras. Den ena sågen efter den andra växte upp och exporten av virke blev en mäktig faktor i den svenska handelsbalansen. Stora rikedomar skapades, men det förde också med sig en ödeläggelse av våra naturtillgångar.
Södra Sverige kom senare i blickpunkten. Norrland hade fördelen att timret på floderna kunde flottas ner till sågverken, som lågo vid älvmynningen, där virket kunde avhämtas med båt. För det inre av Småland hade dock transportsvårigheterna varit så stora, att först sedan järnvägsnätet byggts ut man kunde ekonomiskt utnyttja skogstillgångarna.
Dahl var just den man, som insåg betydelsen av järnvägen Växjö Karlskrona tillsammans med den 1849 års byggda länsvägen och var det nog detta förutseende, som föranledde inköpet av Gårdsby, liksom även Klavreström och Linnebjörka m. fl.
Dahl högg mycket skog
På Asa hade under 1860-talet varit omfattande avverkningar. 1867 flyttades den sågen, som drevs med en lokomobil; ner till Gårdsby och sattes upp vid stora landsvägen på den plats där Ulvafalls ladugård senare byggdes. År 1871 stod ett meddelande i Smålandsposten:
»En lokomobil, inköpt av patron Dahl på Gårdsby, passerade dragen av 4 hästar i Torsdags genom staden»
Den sågen sattes upp på Moen sydöst om Filbergsmossen. Det lades en kavelbro över södra delen av mossen för denna transport. Därtill hade Dahl sågen vid Sporryd, som Ramel hade byggt även som vattensågen vid Nye Såg, vilket det är möjligt att han lät bygga. Förutsättningarna för mycket stora avverkningar hade han alltså skapat.
Trots Landshövdingarnas ständiga klagomål över det bedrövliga tillstånd i vilket länets skogar befann sig, måste det dock funnits områden där skogstillgången varit relativt riklig. Det är redan omnämnt att Ramel hade anställt en skogvaktare, som indelat skogen och att han uppskattat den årliga avverkningen till 245.000 kbft eller 6.000:- m3sk på en 120-årig omloppstid. Frånsett vilka beräknings grunder som använts, måste på markerna ha funnits en myckenhet skog.
Det berättas också att det denna tid vimlade med folk i skogarna. De kom långväga ifrån och hyste in sig i alla torpstugor och bondgårdar i trakten. Många låg på höskullarna. Alla arbetade hos Dahl.
1870 kunde man läsa en notis i Smålandsposten av en herre, som gjorde en resa från Vetlanda till Växjö för att närvara vid invigningen av Växjö - Karlskrona järnväg. Han beskriver där sin resa och från Gårdsby läser man:
»Att tiderna blivit bättre (hungeråren var 1867 - 1868) och att folk har fått arbete förstår man, då man ser de väldiga timmer och virkesupplag, som finns på Gårdsby Säteri marken»
Oavsett hur mycket skog som fanns när Dahl köpte Gårdsby, så fanns ej mycket kvar när han lämnade Gårdsby. Det finns en skogstaxering, som gjordes år 1897 av Kronojägare Olsson, vilken anger relativa skogstillgången till 56.000 m3sk. Sedan Dahl slutat med avverkningarna hade han då ej huggits mer än till husbehov.
Taxeringen var gjord så, att endast träd över 8" räknades som timmerskog och all övrig skog omräknades till famnaved innehållande 75 kbfot virke i enlighet med nedanstående:
Timmerträd 19.180 st 6.680 m3sk
Barrved 18.151 famn á 75 kbft 38.500 »
Löwed 5.350 - " - 11.500 »
Summa 56.680 m3sk
Då arealen vid detta tillfälle var 1.118 har skogsmark gör det 51 m3sk/har. Avverkningarna gjordes 20-30 år tidigare och vid taxeringen uppskattades åldern till 20-30 - - - - 40-70 år. Om man utgår från att ca 70% av arealen kalhöggs var kalmarken ca 780 har ungskog och medelålders skog ca 238 har Sa 1.118 ha,1897 bör kalmarken ha innehållit 15 kbm 780 x 15 11.700 kbm tillväxt. Övriga skogen bör ha tillväxt 3kbm pr år 238 x 3 x 20 20.300 - " Restbestånd 1877 sedan de stora avverkningarna avslutats 24.680 - " -3:a 56.680 kbm tillväxt.
Av ovanstående framgår när konkursen var, återstod på skogen endast 24 m3 sk pr har. Närmare ”baggbölerí” kan man knappast komma. Tydligen gjordes dock på 1800- talet vissa åtgärder för återväxten. För Bernstorp området och Ekebergatorpet står antecknat att det såddes åren 1881 - 83.
Trots de stora avverkningarna ~ och liknande var det också på de andra gårdarna han inköpt - bringade de ingen lycka och i slutet av 70-talet märkte man att hans ekonomi var undergrävd. Kanske spelade en resa till Ryssland därvid en viss roll. På vad sätt han förlorade sina pengar vet man lika litet som hur han vunnit dem. Han måste ha spekulerat på andra områden än skog, ty på andra håll skapades stora förmögenheter genom skogens utnyttjande. Det sades att han levde mycket högt, men mat och dryck och flotta hästar hade inte kunnat göra honom fattig.
1879 begärdes han i konkurs och påstås det att han därefter reste till Finland, där han lär ha haft någon egendom. Senare återkom han till Sverige och hans bror lär ha avlidit på ett fattighus i Lenhovda.
Kring Lars M. Dahl vilar ett skimmer av overklighet. Han var en imponerande gestalt med en viss pondus. Hans strävan var att bli erkänd av societeten i Kronobergs län, men det fanns något av uppkomling hos honom, som gjorde att många sökte undvika honom. Hans öknamn »Dalskojsky» säger kanske en del, men med vad han jobbade och spekulerade har tiden lagt en slöja över. Dahls verksamhet på Gårdsby slutade med konkurs. Hans eftermäle är ej positivt och för eftervärlden framstår han som den store skogsskövlaren.
1879 såldes Gårdsby på auktion
Vid exekutiv auktion den 18 juni 1879 inköptes Gårdsby av fabriksidkaren Karl Schander för en summa av 71.500 kr. Taxeringsvärdet vid denna tidpunkt var 116 250 kr.
Karl Schander var en av stadens ledande gestalter och ägde utom en kolonialvaruaffär även en tändsticksfabrik. Han var drätselkammarens ordförande och åtnjöt ett anseende i staden, som var få beskärt.
I och med att Schander tillträdde Gårdsby inleddes en ny period av upprustning på gården. Han flyttade aldrig helt ut till gården, men familjen bodde där på somrarna och själv var han ute där nästan varje söndag året om. Han hade ett levande intresse för gårdens utveckling och i inspektor Malmstedt hade han fått en man med samma målsättning som han själv. Bådas stora intresse var att odla upp nya fält och arrondera de gamla i den mån sådant behövdes.
Ramels gamla tanke att odla upp de gårdar i Haketorp, som tillhörde Gårdsby ägare och lägga den jorden under Gårdsby rättarlag togs upp av Schander. Redan 1642 hade Jonas Bure inköpt 2 gårdar Haketorp Vestergård hoplagda till 1/2 mantal Haketorp Vestergård. Ramel hade 1864 inköpt 1/8 dels mantal Haketorp Östergård. Schander lär ha inköpt ytterligare en av Östergårdarna. Det lär ha tillgått så, att Haketorpsbönderna av gammal hävd hade rättighet till mulbete på Moen. Detta förbjöd Schander och föranledde detta tvistigheter med Haketorpsbönderna. Ägaren till Östergården förklarade att då kunde han lika gärna ta hela gården, och föranledde det att Schander köpte gården.
Av hela byn, som ursprungligen bestått av 6 gårdar, tillhörde nu Gårdsby 4 stycken. Dessa hade 1861 en odlad areal av 34 tunl bestående av större eller mindre åkerlyckor och i övrigt betes- och hagmark.
Uppodlingen av detta område, som omfattade Norrgårdaträdorna Ribban, Ängagärdet, Haketorpsträdan och Gasslandaribban genomförde lnspektor Malmstedt med en noggrannhet och omsorg, som lände honom all heder. Stubbrytare, spett, hävstänger samt en rotyxa, en slags bila för att hugga av trädens rötter, var de enda redskapen. För att bli av med stenen, grävdes en 4 m bred grav ca 1/2 meter djup som fylldes med sten, varefter det på denna byggdes en mur - ibland mer än en meter hög. På detta sätt byggdes Mellanvägen och Gasslandavägen, som vilar på dessa omsorgsfullt hopfogade stenmurar. Ett flertal sten och gärdesdiken fullbordade arbetet. Genom detta odlingsföretag tillfördes Gårdsby 75 tunnland åker i väl arronderade fält.
Det andra företaget som genomfördes var uppodlingen av Ulvafall. Torpet i sig själv var 4,7 tunnland stort samt fanns det litet jord odlat vid de tre torp, som Ramel anlagt vid vägen. Även där satte Malmstedt igång med samt uppodling av hela Ulvafallamossen ända fram till Tångshult, liksom även en del av Klockarhagen, som låg närmast vägen. Även där användes den uppbrutna stenen som vägbygge. l allt odlades inom detta område drygt 45 tunnland.
Med Schander sköttes gården på bästa sätt
1890 byggdes
är, på den plats där Dahls såg legat, en ladugård med loge och drevs Ulvafall sedan som en utgård till Gårdsby. Ladugården revs 1955. År 1964 planterades hela mossarna samt den del av Klockarhagen, som blivit odlad, med granskog. Det är beklagligt, att en sådan odlargärning ej rönt större uppskattning av nutiden - men de ekonomiska betingelserna äro helt annorlunda än då odlingen genomfördes. Det är redan omnämnt att Gasslanda vägens sträckning över fälten, från Halte Calles bäck till Haketorpsvägen, rätades och fick en annan sträckning. Men även vägen vid Herrgården flyttades. Tidigare gick den halvvägs upp mot herrgården, svängde något mot öster och mitt för kökstrappan gick den ut mot Gasslandavägen. Schander lät flytta vägen åt öster till sitt nuvarande läge. Därvid utökades parken och den fick sålunda sin slutgiltiga form. Granarna och träden på denna del är alltså planterade ca 1890. Just vid utfarten till Gasslandavägen låg en ved- och mangelbod, som antagligen Rappe byggt och som revs kring 1945.
Schanders byggnationer var också rätt omfattande. Han höjde körbanan i ladugården till sin nuvarande nivå och kunde han därigenom ta bort de hindrande stödbenen. Magasinet (nuvarande Hantverkshuset) och inspektorsbostaden byggde han i början av 1880-talet. Smedtorpet och smedjan lär han ha byggt vid ungefär samma tid.
Schander och hans inspektor var kända för sin ordning och noggrannhet och de gamla lär ha påstått, att en sådan puts som det var på Schanders tid, det hade det aldrig varit och skulle säkert ej heller bli.
I skogen avverkades endast det allra nödvändigaste till husbehov. Däremot planterades det och såddes en hel del. l skogstaxeringen av år 1897 är antecknat att Bernstorpsområdet är planterat och sått år 1881-83.
Schander hade utom sin viktualieaffär och grossiströrelse även en tändsticksfabrik i Växjö. Denna härjades av eld i mitten av 90-talet. Detta i samband med olyckliga affärer med England förde honom i ekonomiska svårigheter. Dessa var så allvarliga, att han såg sig tvungen att försälja Gårdsby och annons utsattes i tidningen med fullständig egen domsbeskrivning. Beträffande skogen står antecknat där »Å denna har under de senaste 25 åren avverkning ej skett utom för husbehov. Någon särskild värdering härå har ej kunnat ske, men upplysas må, att 1890 erbjöds ägaren efter skedd värdering 150.000 kronor för all såväl furu som björkskog, som höll 5” och däröver 6 fot från marken. Dessutom finns en stor myckenhet av skog i tillväxt. »
Någon försäljning blev då ej av och 1897 företogs en skogstaxering på Gårdsby, denna är märklig i det avseendet att som timmerskog upptogs endast träd över 22 cm i brösthöjd - allt annat räknades som vedskog. Längden upptar 19.179 tímmerträd om 6.681 m3 rsk samt 23.501 famnar vedskog á 75 kbft 49.600 » S:a ca 56,5 m3sk pr ha.
Av »vedskogen» att döma måste det ha funnits mycket skog i 20-30 års åldern, då den rätt skött har sin största tillväxt.
Annonsen 1879 uppger också arealen till 526 tunl åker 491 tunl äng samt skogsmark 2.450 tunl. Antalet torpare var 26 som gjorde årligen 4.028 fria mansdagsverken samt 1.100 fria kvinnodagsverken.
År 1900 avled Schander. Det är verkligen att beklaga, att Schanders verksamhet på Gårdsby ej fick fortsätta ännu en tid. Näst efter Rappe är han den som verksammast bidragit till att göra Gårdsby till den betydande jordbruksfastighet den verkligen är.
I Rosensgrens Smålands beskrivning läser man 1895:
»l den nuvarande ägarens hand har egendomen undergått många förbättringar, särskilt ifråga om jordbruket, och betydande nyodlingar har företagits. Gårdsby kan numera med rätta betraktas som en av de mera betydande jordbruks egendomarna i länet, och dess jord befinner sig i hög kultur.»
I bouppteckningen 1901 efter Schander upptogs den fasta egendomen enligt följande:
Gårdsby Säteri 175.000.-
Kvarnen 8.000.-
1/4 mtl Sporryd 7.500.-
1/4 mtl Haketorp Östergård 10.000.-
1/2 mtl Haketorp Västergård 16.000.- 216.500.- Grödan uppskattades till 9.000.-
Om Schander berättas att ingen fick gå hungrig från hans dörr och alla som ville ha arbete fick också sådant i hans stora odlingsföretag. Om somrarna vimlade det av människor ute på fälten. De inhyste sig i torpstugorna på Gårdsby och på Haketorpsgårdarna.
Karl Schander hade de sista åren haft stora ekonomiska svårigheter. Han hade därför utnyttjat alla möjligheter att uppta lån på fastigheten, varför denna var belastad med inteckningar på 183.476 kr. Därutöver hade han tydligen haft borgenslån på ca 30.000 kr.
Då Karl Schander hade 7 st barn sålde 6 st av dessa sina andelar i Gårdsby till äldste brodern August Schander enligt följande köpebrev:
»Till Herr August Schander försälja vi undertecknade sterbhusdelägare - sterbhuset tillhörande egendom i Gårdsby socken fören överenskommen köpeskilling av 216.000.- kr. Köpesumman, som härmed kvitteras, är betald på så sätt att köparen övertager betalningsansvar för vidhäftade belånade inteckningar och räntor till köpesummans belopp.
För gröda betalas 9000:- kr»
Växjö den 11/3 1901
Undertecknat sterbhusdelägarna
1901 blev Johannes Nilsson ny ägare
Samma dag transporterades köpebrevet i oförändrat skick på vice Häradshövdingen Johannes Nilsson. Därmed var den Schanderska epoken slut, som i alla avseenden varit mycket betydelsefull. Ekonomibyggnaderna på Gårdsby var nu tillräckliga och för tiden fullt moderna. I nedersta våningen på det nya magasinet var inrättat en cirkelsåg för husbehovssågning. Fälten var väl arronderade och i viss utsträckning täckdikade med sten och gärdsel. Stora arbeten med gallringar och sågningar och sådder hade gjorts i skogen, för att läka de sår, som Dahl hade lämnat efter sig. Karl Schander överlämnade till sin efterträdare ett gods, som hade alla möjligheter bli ekonomiskt bärande.
Christina Nilsson 55 år, på Gårdsby säteri 1898-08-20 (svart dräkt), omgiven av bl.a fabrikör Schander till höger och Johannes Nilsson i svart jackett till vänster.
Johannes Nilsson var brorson till vår stora sångerska Kristina Nilsson. Han genomgick katedralskolan i Växjö med goda betyg och genom hjälp av Kristina Nilsson kunde han fortsätta på universitetet i Uppsala, där han skrev in sig i den juridiska fakulteten. Han hade ett gott huvud och var en framstående talare, varför han snart blev studentkårens ordförande. För att dryga ut sina inkomster tog han informator plats på somrarna - därvid också ett par somrar hos Schander på Gårdsby. Där träffade han också sin blivande hustru Anna Schander, den näst yngsta av barnen på Gårdsby. Efter några år som tingsnotarie fick han titeln Vice Häradshövding, en titel som följde honom hela livet. Han var även engagerad i föreningsrörelse och politiken.
När Schander år 1901 måste realisera sina tillgångar övertog, som redan nämnts, Johannes Nilsson, Gårdsby Säteri. Visserligen innebar detta endast att han övertog skulderna, men hans faster Kristina, som alltid visade en stor hjälpsamhet mot sina anhöriga, övertog vissa borgensförbindelser samt lämnade erforderligt kapital för inlösen av grödan samt inköp av djur och maskiner. Hon var starkt fäst vid Gårdsby och varje vår hon kom hem från Paris, reste hon direkt till sin brorson och stannade där några veckor. Hon hade ett rum, som alltid stod till hennes förfogande och som ännu i denna dag kallas för grevinnans sängkammare. Ofta lär hon också ha hjälpt sin brorson när en ekonomisk förstärkning var nödvändig, vilket också lär ha inträffat rätt ofta.
Johannes Nilsson var ingen lantbrukare och hade varken sinne eller kunskap för detta slags yrke. Han överlämnade det praktiska arbetet åt inspektorer, vilka han misstrodde och ansåg sig bedragen av. Denna hans misstänksamhet skapade också en dåliganda på gården. Betecknande för hans karaktär är ett brev som jag hittat - skrivet i Köpenhamn till hans svåger Gabriel i Amerika. Han skriver där bl.a. att lappskräddaren på Ulvafall har krävt honom på 1:10 för lagning av ett par byxor och skomakaren i Kråkenäsryd kronor 2:10 för sulning av ett par skor. Innan han betalade ville han ha Gabriels bekräftelse på att det var riktigt. Brevet blev ej avsänt. Häradshövdingen tillhörde den gamla tidens godsägare, som knappast unnade sina anställda några rättigheter utan ansåg de var till för att göra hans liv så bekvämt som möjligt.
Under hans 30-åriga tid som ägare av Gårdsby uträttades praktiskt taget ingenting av bestående värde mer än att under denna tid byggdes ett mindre svinhus – numera stall - som han var tvungen att bygga för att få Gårdsby erkänt som lantbruksskola, vilket han också lyckades med. Under 4 år fungerade denna skola, varefter rättigheterna drogs in. Om det var på grund av att den ej motsvarade de fordringar man måste ställa på en sådan skola eller om det ej motsvarade det ekonomiska utbyte, som Häradshövdingen väntat sig av den, undandrar sig mitt bedömande.
Man skulle kunna tro att Häradshövdingen skulle ha utnyttjat skogen för att förstärka sin ekonomi. Det synes han dock knappast ha gjort i någon större omfattning under de första 20 åren. Visserligen gjorde han ett större kalhygge 1912 och satte upp en såg mellan Stora och Lilla Såg, men resultatet manade tydligen ej till efterföljd. Under första världskriget blev han ålagd att hugga en myckenhet ved, men några större kvantiteter lär det ej ha blivit, därför att han ansåg att huggarna tjänade för mycket pengar och kostnaderna blev för stora. Dessutom blev han då erbjuden 1 1/2 million för Gårdsby och då ansåg han sig ha råd att ha kvar både gården och skogen.
På hösten 1921 avled Kristina Nilsson och därmed förlorade han det ekonomiska stöd han haft av henne. Hennes död sammanföll också med den ekonomiska depressionen efter kriget och det träffade Häradshövdingen hårt. Banken började säga upp sina inteckningar.
För att klara av de mest angelägna inteckningarna försålde han till Kalmar 8: Kol, under åren 1925-26 två st rotposter för 90.600 resp. 79.200 kr. År 1927 utökades dessa försäljningar ytterligare med att sälja till Böksholms Bruk för 240.000 kr med 5 års avverkningsrätt. Av detta belopp tog banken 200.000 kr. Resten reserverades till planteringsarbeten.
Priserna på rotstående skog var denna tid mycket ringa och försäljningen inbringade sannolikt 6:50 - 7:- kr m3 sk. På en försäljningssumma på 410.000 kr skulle det innebära att skogen återlåtits på ca 61.000 kbm på en areal av 1.065 har produktiv skogsmark. Med dessa försäljningar kunde han dock ej reda upp gårdens ekonomi, men då han avled 1930 slapp han dock uppleva sammanbrottet.
Häradshövding Johannes Nilsson övertog en gård, som var välskött och för dåtida förhållanden i god kultur. Under hans 30-åriga tid på Gårdsby vidtogs dock inga som helst förbättringar utan endast ett nödtorftigt underhåll. Förfallet började visa sig här och där.
Hans ekonomiska svårigheter de sista 10 åren förorsakades främst av att han, i förlitande på Kristina Nilssons hjälp, ej var rädd att ta nya inteckningar på gården, vilka vid efterkrigsdepressionen långt översteg de då sänkta taxeringsvärdena. Han ville leva gott och rikligt och en med tiden starkt tilltagande alkoholism bidrog starkt att avtrubba hans omdöme.
Sonen Benno Nilsson - Kandidaten kallad
Den som stod närmast i tur att utreda boet var Häradshövdingens son Benno Nilsson - Kandidaten kallad. Vid faderns död låg han i Lund och studerade juridik. Han kom då hem och installerade sig som Godsägare på Gårdsby. Han hade ännu mindre aning om jordbruk och skogsaffärer än fadern. l likhet med Häradshövdingen använde han sig av växlar som det bekvämaste sättet att skaffa pengar för dagen. Men han hade också sett hur lätt kapital kunde erhållas genom att sälja skog. Han använde sig av båda sätten.
Nu började en gyllene tid för de mindre sågverksägarna i trakten. Hade de pengar i plånboken, kunde de köpa billigt och allra billigast var det när en växel förföll. Det var knappast fråga om konkurrens, utan vem som kom först. Trävaruhandlare Bäckman berättade en gång att han på fredag blev tillfrågad av kandidaten om han till tisdag ville komma in med anbud på en skogspost. Detta var en fredagskväll. På lördag reste han ut och besåg posten och samma dag lyckades han ordna 21.000 kr. Han vågade ej vänta till måndag med att lämna in anbudet utan reste till Kyrkan på söndag, där han träffade kandidaten. Pengarna hade han med sig. Svaret blev: »Den är redan såld» Trävaruhandlare Danielsson hade köpt den för något mer än halva priset.
En ännu sämre affär var försäljningen av björktimmer till Malmkvist. Det skulle hålla 14 fots medellängd och 7” i topp, levererat fritt Växjö. På den affären lär Malmkvist ha tjänat 20.000 kr. Det berättas också att när en kraftfoderväxel förföll sålde han ett antal kor för att kunna inlösa denna. Med sådana omdömeslösa affärer kunde det ej hålla länge, i synnerhet som banken fordrade att få ytterligare inteckningar inlösta.
Efter Häradshövdingens stora försäljning till Böksholm hade han fortsatt att försälja till de mindre sågverken i trakten, och det var den linjen, som Kandidaten fortsatte i ännu större omfattning. Av räkenskapsböckerna att döma, måste till dessa mindre sågverksägare sålts ca 24.000 kbm. l allt måste under dessa 8 år ha avverkats ca 83.000 ska m. Ingenting hjälpte dock. l januari 1933 förklarades Sterbhuset i konkurs.
Ny auktion efter konkurs
Vid konkursauktionen ropades Gårdsby in av dess största fordringsägare Smålands Bank, d.v.s. eftersom banker ej fick besitta jordbruksfastigheter gick det i bankdirektör Gustaf Svenssons namn. Enligt Domsagans register fanns vid detta tillfälle följande outlösta inteckningar:
1861 - 1888 96.589 kr
1888-1916 126.618 kr
1918 - 1919 110.000 kr
Summa: 333.207 kr
Dessutom fanns ytterligare en inteckning pr 12 april 1920 på 40.000 kr.
Direktör Gustaf Svensson fick fastebrev på 320.000 kr. Taxeringen vid detta tillfälle var 302.000 kr. Två år tidigare var taxeringsvärdet 620.000 kr.
Ännu på 1930-talet hade näringslivets förlamning efter kriget ej släppt. Därtill kom också Krugerkraschen, som ytterligare fördjupade svårigheterna. Banken räknade därför med stora svårigheter att snart kunna sälja gården, utan arrenderade ut jordbruket på ett årsarrende med tre månaders uppsägning. Som tillsyningsman och sakkunnig tillsattes trävaruhandlande G. Nilsson, Lidboholms Såg, Braås. Han framkom med förslag om avstyckning och försäljning av 16 st torp, som med en del tillhörande skog skulle inbringa betydande kapital. Ett arbete som också omedelbart påbörjades. Då praktiskt taget alla torp var i ett bedrövligt skick, lyckades han övertala banken att reparera upp alla dessa torp med motivering att det skulle gå lättare att sälja dem. Även detta arbete började och fullföljdes med stor energi och sommaren 1935 var de flesta nödtorftigt genomgångna.
Min kommentar (Kurt Gowenius):
Allt talar för och har det också bestyrkts av andra personer, att Nilsson avsåg att inköpa Gårdsby Säteri och sedan själv genomföra avsöndringarna, sedan alla husen blivit färdiga. Framme vid gården genomfördes då inga förbättringar och alla hus var där i ett bedrövligt skick. Alla tak var av spån, oftast mer än 30 år gamla och på de flesta droppade det in på flera ställen. Herrgården hade stått obebodd 2 1/2 år och var beklämmande att se. Vagnbodarna stod uppstöttade med långa timmerträd, enär de hade förskjutit sig 50 cm. Arbetarbostäderna saknade både vatten och avlopp. Då därtill kom mer att över 30% av skogen var kalhuggen och bara en ringa del av detta var återplanterad, förstår man tydligare Trävaruhandlare Nilssons avsikt.
Gården utannonserades under två års tid med början 2/3 1933. Många var intresserade även om en del bara besökte gården av nyfikenhet. De flesta sägs det, vände på gårdsplanen. Av en tillfällighet var trävaruhandlare Nilsson här när jag kom för att bese gården. Kronojägare Bergström som var ditskickad för att visa mig gränserna ställdes åt sidan och Nilsson övertog visningen själv. Jag vill inte påstå, att han enbart påpekade bristerna men jag visades gården på ett sådant sätt att jag inte kunde undgå att se dem. I skogen kom vi aldrig till än vad som föreföll mig vara jättestora fällor. Nar Nilsson avslutat sin visning och rest, tog jag reda på Bergström och han visade mig då gränserna och att det faktiskt fanns en del skog kvar på gården.
Under kvällen ringde jag min vän Gustaf Fimmerstad (lantbrukare från Töreboda) och han kom redan följande dag. Vi gick sedan gemensamt över skogarna och beslöt därefter att förärva Gårdsby Säteri.
Vi fann att det var mer avverkningsbar skog än vad man hade kunnat vänta sig efter att ha sett de stora kalhyggena. Den uppräkning av skogen som banken låtit göra 1933-34 omfattade 77.400 må syntes ej ha varit i överkant, Att husen var i bedrövligt skick torde ha varit orsaken till att gården under två års tid inte hade blivit såld. Detta bidrog till att vi förmodade att priset skulle vara överkomligt.
Efter en hel dags underhandling med bankdirektör Svensson enades vi om 325.000 kronor. Banken behöll inteckningar på 310.000 kronor. Vi å vår sida förband oss, att vid försäljning av torpen skulle 30% av försäljningssumman inbetalas till banken.
Gustaf Fimmerstad och jag var därmed ägare till Gårdsby våren 1935 och en ny epok började.
/ Kurt Gowenius