|
|
Om Notteryds kulturhistoria.
Historien återberättad av Mats Petersson, Gasslanda 2008. (rev. 2020)
Se även Smålands Museums slutrapport från utgrävning av fornborgen Gripeberg 2014:8
Det har under åren skrivits många vackra ord om skogarna i och omkring Notteryd.
Uttryck som John Bauerskog, Växjös Norrland, orörd naturskog m.fl. har figurerat flitigt. Visst är det vackert i denna gammelskog med mader, sjöar och bäckfåror. Samtidigt ställer jag mig frågan … är den så orörd ?
Jag kan berätta en historia
Då vi har sommarstuga ute på Storön i Toftasjön tillbringade jag som ung på 60-talet alla somrar här. Ofta begav vi oss ut med diverse farkoster mot kustremsan vid det spännande militärområdet i Notteryd. De väl synliga varningsskyltarna med texten "landstigning beivras med hälsning Chefen" gjorde det inte mindre spännande att utforska detta område med sina skyttegravar, våtmarker och sönderskjutna trädstammar mellan klippblock och berghällar. Den biologiska mångfalden tänkte man väl inte på vid dessa unga år. Det var ju bara en vanlig spännande skog. Allt sedan dess har jag strövat i detta område otaliga gånger. Även som godtrogen soldat med skarpladdad kulspruta besöktes området, men de va då-de.
Utsikt från fornborgen Gripeberg
Om tidig vår kan man mot nordost beskåda en betagande utsikt mot Stensjön och Sporryds mader. Den lilla ön i sjön arrenderade "fiskaren" Ragnar Lindeberg 1928-1964.
"Fiskaren" Ragnar Lindeberg (min morfar), arrenderade från 1928 och under 36 år, fisket och den lilla ön ”Lindebergs ö” i Stensjön öster om fornborgen Gripeberg. "Fiskaren" hade alltid att berätta och visa oss yngre från denna spännande trakt. Jag tänker därför kortfattat berätta, med egna ord, men även med delar av Ragnar Lindebergs noteringar och berättelser om denna vildmark.
Vägen dit
1929 var fisket rikligt i Stensjön med feta ålar och gäddor, vid pass både lekande och goda. På höstkanten blev det kräftfiske längs den då strida bäcken uppströms Sporryds ängar och mader. Vidare under Vikensvedsvägen för att rinna upp i Vikasjön. Kräftfisket fick avbrytas efter moget övervägande om vad en vinglig cyklist med käppekorgar kunde bära hem på dessa backiga grusvägar. Först nerför den väldiga Stommabacken för att ta nya tag nerför Tussudden och Siltorpet. Genom Notteryds by och uppför Fyllerydsbacken. Efter 14 grindar och led som alla skulle öppnas och väl stängas kom färden äntligen ner till Fagrabäck. Då var man väl värd lite kokekaffe tyckte Lindeberg vid hemkomsten till Gamla Norr i Växjö.
Historisk överblick
Snart var det så åter dags för en fisketur. Det kunde gärna bli två till tre turer per vecka upp mot markerna och människorna kring Notteryd och Vikensved. När man längs körvägarna från Växjö äntligen når det smala näset mellan Tofta- och Lövsjön är det mödan värt. För här är det inte bara vackert att skåda. Områdets historia är både geologisk och vägmässigt intressant. Vattendragen utgör här en vattendelare så att man åt öster når Åryd och mot väster Huseby. Vattenflödena förena sig åter söderut i Åsnens vatten för att rinna vidare i Mörrumsån ner mot havet. Fordom användes vattenvägarna här både sommar som vintertid för att betjäna allehanda transporter. Då man t ex. tog upp myrmalm i de småländska sjöarna kunde man utan besvärliga backar, med häst och vagn färdas österut från Helgasjön och Toftasjön. Över näset här i Notteryd för att fortsätt på Lövsjön, Hinnasjön och Hemmesjön för att nå masugnen i Åryd. Västerut tog man vägen via sjön Salen till järnbruket vid Huseby.
Här färdades inte bara människor; här släpades sådant som ved, timmer, träkol och pottaska till glasbruken i öster. Finhuggen "Smålandsgranit" från klintarna i Tofta och lin från de öppna fälten i Gårdsby.
Så sent som under nödåren i slutet på 1860-talet då Tofta-kanal handgrävdes, for här ångbåtar till Toftakvarn och Gårdsby med både folk och fä. Premiärturen genom kanalen utgick sommaren 1871 med Ångaren Carl. Tyvärr är nu denna sjöväg spärrad för landets äldsta ångbåt i trafik, Ångaren Thor. Bilvägen över kanalen i Sandsbro byggdes 1961så låg att även om Ångaren Thor förnedrade sig till att fälla skorstenen så kan hon tyvärr inte nå dessa vackra vatten i Toftasjön.
Notterydsmotet
Näset här mellan Tofta- och Lövsjön skulle man kunna benämna; "Notterydsmotet" likt "Växjö där vägarna möts" -fast här är det dessutom mer än så. Geologiskt utmärker sig detta smala näs mellan sjöarna. I öst-västlig sträckning har vi en tektonisk zon (krosszon) som följer parallellt med rullstensåsen från Hissöbron och vidare öst ut genom Helgasjön. Den för Småland så ovanliga Evedalsåsen svänger något i sydlig riktning medan krosszonen fortsätter genom Toftasjön och bidrar till Lövsjöns uppkomst. Skråhallabergen öster om denna sjö reser sig närmare 50 meter däröver, vilket är ett imponerande och synligt tecken därom.
I nord-sydlig riktning finner vi ett liknande tecken från istiden (krosszon) genom Gassjön och ner mot Toftasjön. Öster om denna linje löper även en diabasgång från Innaren genom Vikasjön och söder om Lövsjön. Denna nordsydlinje utvisar således en betydande skiljelinje mellan storskogen i öst och mer uppodlade marker i väst. Tittar man på kartan och naturen kan man se att här har vi ett unikt sammanhängande naturområde från öster ända in mot centrala Växjö.
Inte undra på att människorna från Notteryd och Vikensved kunde berätta om när den sista vargen sköts uppe mot Myreberg i Gårdsby skogar. Under 1830-40 talet var Kronobergs Län ett av de vargrikaste trakterna i Sverige och varggropar finns här fortfarande kvar i utmarkerna österut. Dessa skall dock icke förväxlas med de sentida skyttegropar som kan skada även en van vandrare till liv och lem, nu när vargen inte står att finna i området längre. Tydliga och glädjande tecknet på en närbelägen storskog i öster visade sig när jag var ute på Toftasjön tidigt om våren 1997 för att finna ett fiskgjusebo. Även kräftor, lom, häger och storskrak är på återtåg vilket tyder på ett gott fiske- och kräftvatten. När fiskgjusen dök upp även påföljande år kan man bara glädjas åt denna vackra plats.
Människor i bygden
Efter denna lilla tankeutflykt i alla väderstreck blir vi plötsligt uppväckta av ett – prooo ! Lindeberg berättar; Det var "Johannes vid sjön" med sin häst som stannade till uppe på byvägen i Notteryd. "Johannes vid sjön" bodde på sin fädernegård, på västra sida vägen där man nu kör upp till Notteryds Naturreservat.
Vackert beläget är det på näset mellan sjöarna tyckte Johannes och det räckte väl till för honom. Han var en hedersman av småländsk envishet, dessutom en god och sann berättare, trots att han var konfirmerad i Gårdsby kyrka. Bakom Johannes steniga tegar mot norr, ligger de stora ödemarkerna mot Åviken och vidare på Tofta utmarker upp mot klintarna. Här bodde "Ola på Klint" med sina tre kor. Om Ola kunde Johannes berätta med en trovärdighet som var äkta. Här brändes gott brännevin i ödslig trakt så att bygdens folk kunde smyga hit om höstkvällarna för att köpa ett stop, utan att skämmas. Och hur Ola band sin ko efter båten och rodde över Toftasjön för att kon skulle få träffa tjuren i Tofta en lördagseftermiddag. Att gå omvägen via Sporryd var alltför långt, och kon skulle ju ändå tvättas och vara fin innan hon träffade tjuren i Tofta tyckte Ola … och så fick de bli.
Vid Klint svänger vägen österut genom 100-årig skog och över den trolska Vikahultabäcken upp mot Sporryds stora ängar och mader. Här låg tidigare en timrad tvåvånings mangårdsbyggnad, en stor ladugård samt två mindre torpstugor. Nere vid bäcken låg kvarnen som har anor från 1300-talet och som var i bruk till omkring 1928. Längre ner i bäckfåran låg bykehuset samt en rejäl ålakista, där säkert många feta ålar gick sitt öde till mötes.
Johannes hade hästen med sig denna kyliga söndagsmorgon i maj månad. Hästen skulle på söndagsbete i en hage och var orolig och ville iväg. Vi far neråt mot Lövsjön sa "Fiskaren" det är kallt både för hästen och för oss här i daggryningen. - Kallt sa Johannes, medan han satte sprätt på hästen. Då skulle du varit med den januaridag 1902 när jag körde timmer nere på Toftasjön. Vid pass under 40 grader kallt, jag såg ut som en valross i synen och fick frost i näsan. Tror du inte hästa-kraken då vred på huvet och bara smålog mot mig.
- Pro, stilla, pro, stilla sa Johannes nere i sänkan vid Lövsjön. Jag skall bara berätta för Storfiskaren Lindeberg vad far min berättade när Lövsjön sänktes med närmare 1,3 meter under åren 1880-81. Torparen Magnus Johannesson ”Masse på Siltorpet” började då uppodla mossen under den våta och spåriga vägen vi nu står på. Före sjösänkningen ska Lindeberg veta, att Lövsjövattnet drog ner över de sanka maderna och förenade sig norrut med bäcken vid Åviken i Toftasjön. När dimmorna då lade sitt lätta ok över sankmarkerna, så nog var det älvorna vid Stensjön som ville visa var de bodde någonstans… Det är sällan nu sa Johannes, för när Torparen började odla och harva i de nyvunna markerna fann han mängder av förrostade värjfästen, hakar och hästskor. De var säkert minnen från Dacketiden, "de trodde Johannes säkert på" men tyvärr blev fynden inte tillvaratagna. Järnskrot var ju inte så mycket att försörja en familj på här vid Siltorpets små åkerlyckor.
Nu får det vara dags att dra upp för Tussuddabacken, sa Johannes. Hästen kan ju börja tro att vi har kafferep. Nåväl att det är söndag och vilodag, men så troende har hästakraken aldrig varit och inte skall han förbli det heller nu på gamladar. Uppe på krönet fick de stanna till ett tag. Backen är brant och hästen frustade likt ångloket "Söndagsnisse" nere vid Sandsbro badplats. Här dök nu "Emil på Tussudden" upp i vanlig ordning.
Nå… hojta Johannes till Emil; - Blev det några lösören för ägg och smör på torget igår ?
Nja, sa Emil; Ängarna är ju så steniga och mossbelupna här på udden så att näppeligen en get kan föda sig. Visst blev det några lösören och en tunna sill hem i vagnen, men örena åker väl ner hos prästen i Gårdsby i dag. -Du skall väl snålåka på fjädervagn med August på Stommens, sa Johannes, för skulle du gottgöra kusken för resan till kyrkan hade nog prästen fått ta både äggen och mor din sa Johannes och smålog. Här är väl grant, här mellan sjöarna fortsatte Johannes. Magert är det i jorden, stenigt, kuperat och svårbrukat, men titta på "nockasnår" ska han se "storfiskan" Titta på spindelnätet, som nattens dagg har gjort till skimrande mönster när solstrålarna fångar in gärdsgårn mellan Emils störar och stakar.
- Du förstå, det var mycket värre förr. Det var till att plocka krösen vid lövängarna och sälja för mor och mej, och det var till att fiska, hugga björkved och sedan köra ett lass för att sälja på torget i stan. Nä du…Lindeberg, nu skall märren och jag ta fart innan vi blir stelbenta. Vi skall ju uppför den branta Stommabacken och den är alltid svår att klara av. Proo…pro -sa Johannes till hästen och de for iväg med ljudande pingla i bogträet. När vagnen vinglade iväg uppför backen, vände Johannes sig om; … Hoppas du fånga stor-ljuga-fisken i Stensjön i dag, Lindeberg.
Han var en heders man av allra bästa sorten, Johannes. Han gjorde sitt dagsverke på sin lilla gård. Han var nöjd med det lilla här i livet. Han styrde och ställde, plöjde och sådde på de steniga tegarna på fädernegården i Notteryd. Alla visste vem han var - han fick namn efter gården. Man sa bara "Johannes vid sjön".
Emil gav sig också iväg; - till kyrkan får man förmoda, men innan de for iväg fick barnen lite lösgodis ur Lindebergs fiskar-fickor; de visste de.
Bokskogarnas Skråhallaberg
"Fiskaren" brukade här i sänkan ställa sin cykel för att traska den gamla gångstigen norrut, över fornborgen Gripeberg och ner till båten vid Stensjö. Innan vi följer "Fiskaren" mot Stensjön kan man gott stanna upp och fundera en stund här vid byvägen.
På båda sidor om vägen, längs Skråhallabergets västsluttning utbreder sig den luftiga bokskogen på kyrkans domäner. I norr når bokskogen fram till Gripeberg för att svänga upp mot torpet Rom vid Vikensvedsvägen. Mot söder går den fram på höjdryggen av Skråhallaberget ända ner till Hinnsjöhult och bildar ett vackert bestånd vid Klockarehultet. Ett märkligt vackert bokbestånd tyckte alltid Lindeberg om våren. Han skröt gärna med att detta bestånd tillsammans med det i Gårdsby var det nordöstligaste i hela vårt avlånga land. Stommabackens bokskog var dock örtrikare än det i Gårdsby, för här växer om våren både vitsippor, ormbunkar, stensöta och harsyra. Fiskaren sträckte på sig och smålog;
Vet du vad det beror på? Jo …Bokskogen här ligger mitt emellan kyrkklockorna i Gårdsby- och Hemmesjö socken och därför slipper dom störas av detta söndagsväsen…. Du har väl hört om sägnen som berättar; att trollen som skulle kasta sten på Hemmesjö gamla kyrka för att slippa höra klockklangen, dom bodde här vid Skråhallaberget öster om Lövsjön och titta man noga så kan man fortfarande finna löst liggande stenblock för ändamålet.
Den envise vandraren kan här uppe på Skråberget bland hålor, stenar och "julgranar" finna rester av flera ödetorp, backstugor och ängalyckor efter sega och envisa smålänningar. Från soldat Wackers backstuga och söderut på höjdryggen ända ner via Knektahagen till Klockarehultet finns lämningar av gravrösen, upphittade flint- och stenyxor som vittnar om en forntida bebyggelse av jägar- och fiskarfolk.
Här uppe i sluttningarna där ännu inte "Julgranarna" slagit rot kan man även finna ek, ask, lind och hassel för att inte tala om de vackra ene backarna ner mot Löv- och Hinnasjön. När "Storfiskaren" var på gott humör kunde han berätta om Bröderna Nilssons Såg nere vid badplatsen i Sandsbro: Kan du tänka dig, sa han med en suck; att "Ekenissarna" lyckades köpa upp så mycket bok- och ekskog i trakten att de under åren 1927-29 anlade en lövsåg vid badviken i Sandsbro och med hjälp av motorpråmen Jarl släpades lövtimmer här i sjöarna. Tur att "Ekenissarna" fick ett bättre kontrakt nere i Skåne och for sin väg. För därmed räddades säkert mycket av vår vackra bokskog.
Så här poetiskt kunde Carl von Linné skriva i "Smålands naturalhistoria"
-I södra delarna från Skåne allt till Växjö, inblandar sig bokskogar,
som med sina greniga stammar, sköna gröna blad och fina ljungfördrivande
skuggor, förädla landet och liknar det vid Södra Europas mildare klimat.
Stensjön vid fornborgen Gripeberg
Nu tillbaks till sänkan vid Stommabacken där fordom utflödet från Lövsjön mot Toftasjön passerade. Den tidiga daggryningen började rinna iväg tyckte Lindeberg, så nu är det bråttom att komma ut på Stensjön innan storgäddan har funnit sitt skråvmål, för därtill är han både listig och slug. Gångsvägen stiger rakt över fornborgen och brant ner till Stensjön där man får pusta ut lite innan dagens roddtur. - Denna sena söndagsförmiddag blev dock ingen turdag för Lindeberg. Kyrkklockorna i Gårdsby- och Hemmesjö börja ljuda så gäddan lade sig till vila och endast braxen lekte mot de grunda stränderna i norr. Tre stycken av denna fisk som är mycket bred emot sin längd fick de bli denna vackra söndag i maj månad.
Gångstigen över fornborgen Gripeberg mot Stensjön och Sporryd. I mitten av Stensjön ser vi ”Lindeberg ö” där han byggde sin fiskarstuga.
Stensjön
Fiskaren Ragnar Lindeberg byggde och brukade under 35 år denna stuga på ”Lindebergs ö”
i Stensjön. Vintern 1964 fick stugan inte längre stå kvar på ön eftersom militären då sköt från Notteryds skjutfält och öster-ut över fornborgen Gripeberg. Under den tragiska färden upp mot Sporryd, välte stugan och blev till endast kaffeved! Endast den lilla järnspisen från Klafreström och fiskarens märkliga trä-ankare finns numera kvar i mina ägor.
"Fiskaren” Ragnar Lindeberg står som tredje man från höger i bild.
Det är min mor Ulla Petersson som fotografera och med sig har hon sin hund Pia Li.
Järnspisen är endast 40 cm. bred och 35 cm hög.
En liknande spis finns att se på Klavreströms Bruksmuseum
Av Mats Petersson, Gasslanda, ca år 2000
Mats har även skrivit ett förslag till utökning av Notteryds naturreservat (pdf, 8.9 MB).
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fornborgen Gripeberg
Gripeberg har sin egen spännande förhistoria som man kan läsa om i Smålands museums slutrapport från de tre utgrävningarna som genomfördes under åren 2007 till 2012.
Sammanfattning av Smålands museum rapport 2014:8
Sammantaget visar undersökningarna att Gripeberg är en betydligt äldre och mer komplex lämning än vad som tidigare gjorts gällande. Utöver de synliga stenvallar som delvis omgärdar den branta bergshöjden, finns ett flertal anläggningar under mark. De utgörs av stenpackningar som hänger samman i en storskalig konstruktion innanför murarana. Hela anläggningen verkar vara anlagd under bronsåldern, inom en period som omfattar minst 1200 år. Sammanfattningsvis bedömsanläggningen vara en så kallad vallanläggning med ett kultiskt och religiiöst sammanhang, snarare än en skyddsfästning.
Norra muren på fornborgen Gripeberg
Med utgångspunkt från Gripeberg kan man se solens upp och nergång vid sommarsolståndet. - Ner över Åviken och upp över Stensjön.
Detta kan vara en tolkning av Gripebergs kultiska funktion och placering under bronsåldern. (ca 2000 år f.kr.)
Har du tips eller synpunkter, kontakta gärna:
Mats Petersson Gasslanda Tel. 070-56 44 331 E-post mpzzon@gmail.com
|
|
|
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
