Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
|
| Historiska Hinderbanan på Hoppet |
Timmerhus – De flyttbara husen i trä
I Sverige har man hittat timmerhus från 1300-talet vilket såklart är väldigt gammalt för ett hus gjort i trä. Att det ens är möjligt är på grund av att man har tagit väl hand om husen, att det var skickliga hantverkare och bra val av virke.
Timmerhus var oftast tillverkade av gran eller furu. De gjordes ganska små eftersom det var lättare att bygga mindre hus, för att slippa hantera stora och otympliga stockar. Därför var det vanligt med många små byggnader på en gård. En fiffig grej med ett timmerhus är att det är relativt enkelt att montera ner och flytta till en ny plats, vilket också var ganska vanligt att man gjorde.
Det fanns två vanliga hustyper förr, Enkelstuga och Parstuga.
Enkelstugan hade tre rum, en hall där man kom in. Ett rum som kallades stugan, där man hade sitt kök och eldplats. Det sista rummet kallades för kammaren, där man sov. I parstugan fanns ett extra rum för klädförvaring och festlokal.
Mer info: Historien om timmerhus
Glastillverkning och glasblåsning – En hantverksform med kunglig historia
Glastillverkning och smältning av glas startade antagligen i Persien för 5000 år sedan. De första glasföremålen var pärlor, amuletter och små glasskålar.
I Sverige startade det första glasbruket år 1594 på Ängön i Mälaren. Det startades på initiativ an Gustav Vasa, främst för att tillverka dricksglas till hovet men även olika typer av förpackningar och fönsterglas. Glaset var då nytt, dyrbart och bara till för adeln och högreståndshemmen. Husägarna tog med sig fönsterglasen när de flyttade. På 1700-talet var fönsterglas mer allmänt och mycket billigare.
Under 1600 och 1700 talen kom glastillverkning igång på riktigt, många i Småland och glasriket myntades. Glasblåsarna vid Kosta glasbruk kom att bli stommen för nystartade glasbruk, där arbetarna startade egna små glasbruk runt om i glasriket. Att det blev så många glasbruk just i Småland berodde på att det redan fanns många yrkesskickliga glasblåsare i området, det fanns stor tillgång på bränsle i de trädrika skogarna, det fanns gott om vattendrag och därmed billig
vattenkraft.
Mer info: Glasets ursprung och tidiga utveckling
Stengärdsgård – Ett hinder med tyngd
En stengärdsgård, stenmur, stengärde har nog betraktats med blandande känslor. Att bryta sten och
anlägga stengärdsgårdar var så klart ett mycket hårt och fysiskt krävande jobb men när det väl var på
plats utgjorde den ett utmärkt hinder för objudna gäster som kor, grisar och får att komma in på
åkern. Djuren gick nämligen utanför åkrarna på ”utmarken” och på åkrarna odlades grödor.
Gärdsgårdarna fungerade/fungerar också som gränsmarkering mellan byar och ägor. Ju mer sten
som behövde tas bort på åkern desto fler, längre och bredare stengärdsgårdar byggdes.
Stengärdsgårdar är en kallmurad konstruktion, det vill säga en mur gjord utan bindemedel (som
murbruk) som håller ihop stenarna eller håller stenarna på plats. Det finns några olika typer av
stenmur t.ex. enkelmur, dubbelmur och skalmur. Enkelmur användes ofta som gränsmarkering och
var relativt enkel att bygga. Den består av en enkel rad med stenar staplade på varandra med en
dubbel bottensten. Den rasade lätt och behövde underhållas årligen. Dubbelmur är något stabilare
och byggdes med två stenar i bredd något inåtlutad, de stora bottenstenarna grävdes ner till ett
tjälfritt djup. Skalmur äe en typ av dubbetmur, man byggde två dubbelmurar parallellt och sen
fylldes mellanrummet med mindre skrotstenar.
Mer info: Stenhistoria
Om stengärdsgårdar (pdf)
Repslagning – Det mångsidiga hantverket från stenåldern
Konsten att tillverka rep har funnits mycket länge. De äldsta kända avbildningarna av rep finns
målade i spanska grottor som är ca 17000 år gamla men kunskapen att tillverka rep har troligen
funnits längre än så. Reptillverkning var en nödvändig kunskap, det hade varit svårare att leva utan
rep. Rep och linor användes till pilbågssträngar, metrev, fiskenät, för att binda ihop stockar till
flåttar, till segel, tjuderlinor till boskap och kläder, listan kan göras mycket längre.
Under 1600-talet började stora och många segelfartyg byggas, då ökade behovet av tågvirke (rep)
kraftigt och antalet repslageri växte, speciellt i hamnstäderna. Till regalskeppet Vasa gick det åt mer
än 12 000 meter tågvirke. De första repslagningsmaskinerna togs i bruk i början av 1800-talet.
Materialen som används till rep har varierat genom åren. Från början användes senor, hudar, hår,
rötter, bark, gräs, växtfibrer och att från naturen för att göra rep. Under medeltiden började man
använda hampa. Sedan 1940-talet har syntetmaterialen avlöst varandra, nylon, polypropylen,
polyester och aramider.
Än idag använder man samma metoder för att binda rep som man gjorde på stenåldern, även om
det numera också finns flätade, solida och vävda rep/snören.
https://repslagarbanan.se/konsten-att-tillverka-rep/
Gärdsgård – ett kulturarv i trä
Gärdsgårdar i olika former har genom årtusenden varit ett vanligt inslag i vårt jordbrukssamhälle. De
första kända arkeologiska fynden av gärdsgårdar gjorda av trä är från 1000-talet och hittades i
Leksand. Utseende och konstruktion varierar på olika ställen i Sverige samt genom tiderna men
gemensamt för de olika versionerna är att de traditionellt helt är byggda av naturmaterial.
De är vanligen gjorda av gran eller en. De är uppbyggda med två störpar som på medeltiden stod på
ca 0,3-0,4m avstånd, under 1700-talet ökade till ca 1-1,5m. Störparen hålls ihop av viljor som flätas i
åttor runt stödparen och däremellan läggs slanor. Gärdsgårdar har kallats för de fattigas staket
eftersom att torpare, småbönder och bönder tog materialet kostnadsfritt från sin egen mark, ingen
spik eller ståltråd eller andra inköp behövdes.
Gärdsgården användes från början för att stänga ute djuren från odlingsmarkerna, först i slutet på
1800-talet börjades staketen användas för att stänga inne betesdjuren. Livslängden på en gärdsgård
är mellan 10-25år, stort beroende av kvalité på material, underhåll, väder och jordart.
https://www.xn--grdesgrd-0zap.se/historik/
https://www.jamtgarsgard.se/blog/gardsgardens-funktion-pa-fabodvallen-ett-kulturarv
https://www.villaaktuellt.com/grdesgrd/
Trädbildhuggeri – en naturlig konstform
En träbildhuggare är en konstnär som skapar tredimensionella konstföremål av trä. Bildhuggeri är ett
gammalt hantverk som har funnits i tusentals år. Hantverket träskulpturing brukar indelas i två olika
stilgrupper: romansk och gotisk stil. I Norden dras av tradition tidsgränsen mellan dessa vid 1200-
talets mitt. Det fick störst genomslag som konstform inom möbel- och inredningstillverkning under
1500-talet till 1800-talet.
Bildhuggeri och sniderier var ett sätt för adeln att visa sin status i form ett överdåd. Samma sak
gäller kyrkan där det ofta finns, eller fanns, utsmyckningar i trä. På det traditionella sättet att
träbildhugga används olika bildhuggarjärn och en klubba som har sett ut på samma sätt sedan 1600-
talet. Numera använd också olika former av motordrivna verktyg för att kunna skapa konst i trä.
https://historiska.se/upptack-historien/artikel/traskulpturer/
Humle – Klätterväxten från vikingatiden
Humle är en flerårig snabbväxande klätterväxt som slingar sig medsols, den kan växa uppemot 30cm
om dagen. Den är långlivad, tålig och kan bli flera hundra år. Humle har hanblommor och
honblommor och det är honblommorna som producerar humlekottar. Humle skotten är ätliga
tillagas och smakar som sparris
Humle har odlats och använt i Sverige sedan vikingatiden. Från början användes humle i öl enbart för
sina konserverande egenskaper, smaken var en bieffekt som kanske inte ens var önskvärd!? Smaken
måste ha ansetts vara en vinst eftersom humle idag bara används i öl för smakens skull.
Redan under 1400 talet ålades varje bonde att odla humle på sin gård, så humlestörar har varit ett
vanligt inslag i landskapsbilden. Det var under 1600 och 1700-talen var humleodlingen som störst i
Sverige.
https://fof.se/artikel/2008/3/humle-finns-i-ol-av-fel-skal/
Trasmatta – en mjuk tradition
Att pryda golven i sitt hem är en gammal tradition i Sverige. Från början gjordes det med gran- och
enris eller sand i fina mönster om det var ett jordgolv. I slutet av 1700-talet förekom det mattor i
högreståndshemmen och under 1800-talet blev det vanligt i alla hem.
Trasmattan tillverkas av återbruksmaterial i form av utsliten och trasig textil. Från början kunde det
var allt från trasiga fiskenät, gamla säckar och kläder som inte kunde lagas mer. Trasmattan
användes för att minska golvdraget och senare som konstverk på golven.
https://kulturminnet.wordpress.com/2018/07/20/trasmattans-historia/
|
|
|
